onsdag 12 juni 2013

Those were the best days of my life

Det har varit några mycket känslosamma dagar, och det hela fick sin slutgiltiga eruption igår kväll. Då sa jag hejdå till en alldeles fantastisk grupp unga människor för sista gången som deras lärare, och det känns precis sådär jobbigt som jag hade trott att det skulle göra. Om inte värre.

När jag gick i skolan var sommaravslutningen alltid förknippad med glädje och förväntningar. Numera tycker jag avslutningarna mest skapar en känsla av tomhet. Så har det varit de tidigare åren, men då har jag i alla fall vetat om att mina elever kommer tillbaka efter sommarlovet. Tomheten igår när de sista eleverna och föräldrarna hade gått överträffade naturligtvis alla andra år. Det var för svårt att ta in att tiden med den här gruppen är förbi och saknaden är redan stor.

Det som är speciellt med den här klassen är att de är den första grupp jag har följt under tre år. Alla år jag har befunnit mig i skolans värld har folk pratat om hur kul det är att se barnen utvecklas till ungdomar eller rentav unga vuxna och jag har längtat efter att få vara med om det själv. Efter de här åren förstår jag vad de menade. Att se utvecklingen, och se hur jag själv har bidragit till den gör alla de där extra timmarna, utöver arbetstiden, jag har lagt ner för deras skull var värt det. Det här är ett jobb som kräver personligt engagemang för att bli meningsfullt och ibland kan det kännas hopplöst när den förväntade utvecklingen uteblir. Men till slut händer det och då är belöningen en överväldigande känsla av meningsfullhet.

Jag har nog aldrig fått så mycket bekräftelse som igår. Det är inte alltid lätt att ta in beröm och komplimanger och särskilt inte i sådana mängder som igår. Mycket rörande. Det är något att tänka tillbaka på när tvivlet kommer och jobbet är som tyngst i november eller februari eller när folk i supporterklubben idiotförklarar mig inför öppen ridå på vår hemsida.

Det senaste dygnet har jag haft en klump i halsen och vemodet har känts i hela kroppen. Det var verkligen inte lätt att hålla tal igår framför rader av gråtande elever, och det var med darr på rösten jag fick fram det jag ville säga. Avslutningen var väldigt fin och några av grabbarna överraskade med en egenskriven rap som var helt suverän. Ta bara rader som "Snacka fotboll med Axel, det var jävligt nice / Man tagga ner till matsalen och tog en pizzaslice". Alldeles underbart.

Efteråt var det så dags för dagens jobbigaste stund då jag sa hejdå till eleverna och föräldrarna. Jag blev så känslomässigt tömd att jag var tvungen att dra med mig Hannes till Svantes för några öl och debriefing.

Att jobba idag var inte särskilt inspirerande, för en skola utan elever är ju så klart ingen skola. Det är skönt att få gå på semester redan efter morgondagens avslutningsmiddag för nu behöver jag tid för att vila och ladda om.

Jag har alltså fullgjort min första cykel i skolans kretslopp. Det känns märkligt att börja om med en sjua i höst, men jag är säker på att det kommer att bli bra och jag kommer att vara grymt motiverad att ta mig an en ny grupp. De här tre åren har varit de roligaste i mitt liv om man ser till min huvudsakliga sysselsättning och jag är säker på att det kommer att bli minst lika kul framöver. Jag avslutar med det jag skrev i SMS till Tina igår - nu kör vi tre år till!

Men först: Sju veckors semester. om inte det är swag så vet jag inte vad swag är.

1 kommentar:

  1. Jag hade inte planerat den här kommentaren så långt, men jag hittade denna blogg nu idag (vilket väl var tur). Jag började läsa några tidigare inlägg med ett leende på läpparna, då jag inte visste så mycket om dig förutom din innerliga affektion till Arsenal och ett högst besk(r)attat gammalt skolprojekt. Du vet nog vad jag menar.. Men när jag kom till detta inlägg började jag faktiskt gråta för första gången på väldigt länge, vilket definitivt inte var planerat. Tanken var ju att jag skulle sova. Men Axel, jag pratar nog för hela gamla 7G (och diverse lika fantastiska nytillskott), det har varit de bästa dagarna i mitt liv också.
    When I say team...

    SvaraRadera